Nu var det länge sen jag skrev men har mått så sjukt dåligt i början av graviditeten. Grym trötthet, varit vaken några timmar och sen sovit, och så har det hållt på. Till råga på det så har jag haft otroligt ont i kroppen, min myalgi har blivit påverkad av graviditeten, så sömnen har ju blivit lidande av det för kan inte hitta någon skön ställning att sova på. Har ju varit så uppsvullen också att magen började kännas i vägen rätt fort och även det gjort att det varit svårt att hitta ställning. Nu ligger jag med en kudde mellan knäna typ, en under magen som jag håller om och en under huvudet,haha. Men det funkar rätt ok som det är nu. Men vissa nätter är hemska!

Sen har vi ju det här illamåendet som jag trodde att jag skulle slippa då jag knappt mådde illa i början och det hjälpte med att äta. Jo tjena, i ungefär vecka 8-9 kom illamåendet med full kraft, har knappt behövts kräkas, men så fort jag har rört på mig så har jag mått så fruktansvärt illa så har typ bara klarat av att flytta mig från sängen till soffan och tillbaka. Här kom då också en otroligt otäck yrsel som gjorde det hela ännu värre! Så fram till vecka 11 gjorde jag typ absolut inget och hade enorm ångest för Kimi för hon fick mestadels bara gå ut på uteplatsen för jag klarade liksom inte av mera.

Som tur var kom jag till en underbar läkare via mödravården som gav mig medicin för illamåendet vilket hjälper oftast, inte alltid men oftast, så jag åtminstone klarar av att vara lite social eller gå ut med Kimi eller göra något hemma.
Frågade om yrseln och hon var rätt säker på att det berodde på att jag inte fick i mig tillräckligt med näring (mat) eller tillräckligt med vätska i och med illamåendet för även om jag inte kräktes klarare jag knappt av att äta något.
Men det har också hjälpta av medicinen mot illamåendet så jag får i lite mera både mat och vätska. Känner direkt dom dagar jag inte får bukt med illamåendet och då äter och dricker dåligt att yrseln kommer.

Sen ska vi ju inte prata om alla hormoner och känslor! Har varit ett vrak! Depressionen blev djupare och jag bara grät och har känt mig totalt värdelös. Känt mig otroligt ensam och att ingen förstår mig alls! Ett tag trodde jag inte att jag skulle klara av det helt enkelt. Men efter läkarbesöket och ett besök hos Bm där dom lyssnade på mig och tog mig på allvar, samt att läkaren ändrade lite på min dos antidepressiva så är jag en aning stabilare nu. Och känner mig trygg att jag har dom som stöd!
Är ff otroligt känslig och ledsen, vissa dagar är svåra att komma ur sängen men det känns inte totalt hopplöst längre!

Men om jag ska skriva något roligt så var vi ju på kub i fredags och fick se våran dunderklump!! Jag vågade först inte titta men kunde inte undgå att göra det och vips så var bebisen där och allt såg fin fint ut! Hjärtat tickade på jätte bra, bebis rörde på armarna och såg ut som den stoppade tummen i munnen. Det var så mysigt och jag skakade av glädje efteråt!! Nu kan jag andas lite lättare när man vet att bebis lever och mår bra!!

Här trodde jag att jag var i vecka 13 men enligt ul var jag i vecka 12 här.

Dunderklumpen på Ul den 29/12. Dålig bild men bebis syns iaf!

Den fina vagn vi inte kunde motstå att köpa!