Har haft en helt ok dag, illamåendet har varit i schack och min kropp har varit relativt i schack så det har blivit en del gjort idag. Hemmet ser liksom ut som ett bombnedslag eftersom jag inte riktigt klarat av att hålla efter så varje gång jag mår ok så blir det att försöka komma ifatt med städning och tvätt typ. Så det är det dagen har bestått av typ. Ikväll blir det lite lugnt med en längre promenad med vovven tror jag och lite serie titttande.

Hoppas ni mår bra där ute?!

Var idag hos en ny läkare på Vc så den förra jag var hos klantade till det med min sjukskrivning, fick ingen hemskickad som jag skulle. Och självklart var ju den läkaren på semester nu. Men nu i efterhand känns det skönt att ha fått träffa en ny läkare för hon var så mkt bättre, mer förstående och ett bra bemötande!! Fick min sjukskrivning och hon var noga med att säga att hon alltid fanns som stöd om jag behövde! Tack!! Ibland är vetskapen om just detta bara nog liksom.

Berättade om den här nya smärtan jag har fått i ländryggen och neråt rumpan. Det är visst foglossning och inte så mkt att göra åt. Varför inte lite mera krämpor än dom som finns liksom ?????.
Ska införskaffa ett gravidbälte som stöd och så tänkte jag kolla med min sjukgymnast om hon vet om det finna vattengympa för gravida här i Kalmar och om hon tror det hjälper med att börja simma lite. Ska ju försöka röra på mig mera nu så om simma underlättar så kommer jag höra det gör älskar ju vatten!

Annars idag är en dålig dag då jag sov som mest 3-4 timmar inatt och då utspritt. Så trötthet och väldigt ont i kroppen!
Imorgon tänkte jag försöka trotsa min värk och städa lite hemma och lite så.

Tog en ny magbild ikväll på min svullna mage eller ja sen lilla bebiskulan!

Nu var det länge sen jag skrev men har mått så sjukt dåligt i början av graviditeten. Grym trötthet, varit vaken några timmar och sen sovit, och så har det hållt på. Till råga på det så har jag haft otroligt ont i kroppen, min myalgi har blivit påverkad av graviditeten, så sömnen har ju blivit lidande av det för kan inte hitta någon skön ställning att sova på. Har ju varit så uppsvullen också att magen började kännas i vägen rätt fort och även det gjort att det varit svårt att hitta ställning. Nu ligger jag med en kudde mellan knäna typ, en under magen som jag håller om och en under huvudet,haha. Men det funkar rätt ok som det är nu. Men vissa nätter är hemska!

Sen har vi ju det här illamåendet som jag trodde att jag skulle slippa då jag knappt mådde illa i början och det hjälpte med att äta. Jo tjena, i ungefär vecka 8-9 kom illamåendet med full kraft, har knappt behövts kräkas, men så fort jag har rört på mig så har jag mått så fruktansvärt illa så har typ bara klarat av att flytta mig från sängen till soffan och tillbaka. Här kom då också en otroligt otäck yrsel som gjorde det hela ännu värre! Så fram till vecka 11 gjorde jag typ absolut inget och hade enorm ångest för Kimi för hon fick mestadels bara gå ut på uteplatsen för jag klarade liksom inte av mera.

Som tur var kom jag till en underbar läkare via mödravården som gav mig medicin för illamåendet vilket hjälper oftast, inte alltid men oftast, så jag åtminstone klarar av att vara lite social eller gå ut med Kimi eller göra något hemma.
Frågade om yrseln och hon var rätt säker på att det berodde på att jag inte fick i mig tillräckligt med näring (mat) eller tillräckligt med vätska i och med illamåendet för även om jag inte kräktes klarare jag knappt av att äta något.
Men det har också hjälpta av medicinen mot illamåendet så jag får i lite mera både mat och vätska. Känner direkt dom dagar jag inte får bukt med illamåendet och då äter och dricker dåligt att yrseln kommer.

Sen ska vi ju inte prata om alla hormoner och känslor! Har varit ett vrak! Depressionen blev djupare och jag bara grät och har känt mig totalt värdelös. Känt mig otroligt ensam och att ingen förstår mig alls! Ett tag trodde jag inte att jag skulle klara av det helt enkelt. Men efter läkarbesöket och ett besök hos Bm där dom lyssnade på mig och tog mig på allvar, samt att läkaren ändrade lite på min dos antidepressiva så är jag en aning stabilare nu. Och känner mig trygg att jag har dom som stöd!
Är ff otroligt känslig och ledsen, vissa dagar är svåra att komma ur sängen men det känns inte totalt hopplöst längre!

Men om jag ska skriva något roligt så var vi ju på kub i fredags och fick se våran dunderklump!! Jag vågade först inte titta men kunde inte undgå att göra det och vips så var bebisen där och allt såg fin fint ut! Hjärtat tickade på jätte bra, bebis rörde på armarna och såg ut som den stoppade tummen i munnen. Det var så mysigt och jag skakade av glädje efteråt!! Nu kan jag andas lite lättare när man vet att bebis lever och mår bra!!

Här trodde jag att jag var i vecka 13 men enligt ul var jag i vecka 12 här.

Dunderklumpen på Ul den 29/12. Dålig bild men bebis syns iaf!

Den fina vagn vi inte kunde motstå att köpa!

Idag... Vet inte varför eller jo det vet jag nog. Har en dag där jag är så sjukt trött och och den där bottenlösa känslan finns. Då blir jag mer mottaglig för ångest och dumma tankar.

Har väldigt ont i magen, det liksom sliter och drar i livmodern och som det känns som på sidorna av den. Det hugger till ibland. Det blir jag orolig av och tänker att något är fel. Samtidigt ser jag överallt att det är normalt att ha ont i magen och att det typ är växtvärk. Men ibland undrar jag om det ska göra så JÄKLA ONT??!!

Eftersom jag inte blödde vid förra missfallet så är det liksom ingen försäkran med ?att så länge du inte blöder är det ingen fara?. Det kan ju vara fel ändå.

Men ska snart gå och lägga mig, hoppas på att kunna sova och imorgon är en ny dag och då bättre tankar!

Vaknade av en sjuk jobbig och verklig dröm igår morse.
Drömde att jag fick missfall och blodet forsade ur mig och klumpar. Och mitt bland alla klumpar så låg den lilla embryot. Jag kunde se det. Det var hemskt!
Tror jag drömmer så eftersom det delvis gick till så förra gången. Fick ett uteblivet missfall, på ultrat i vecka 12 så såg vi att fostret var dött och det hade dött i vecka 5 men kroppen vill inte stöta bort det. Och det fick jag märka vid den medicinska aborten jag fick göra. En enorm smärta, det tog lång tid och jag blödde knappt. I och med att jag knappt blödde så hamnade embryot på pappret och eftersom jag tyckte det kändes konstigt så kollade jag och fick se min döda lilla ?bebis?. Jag bara skrek rakt ut då.

Jag tror att det sitter i omedvetet för jag känner inte samma rädsla när jag ä vaken för missfall som sen gången. Då hade jag ångest över det redan direkt så jag tror att jag förstod att något var fel från början.
Nu känns liksom allt annorlunda! Även fast dessa tankar på missfall poppar upp ibland är det inte med samma styrka och ångest som då. Nu känner jag bara glädje och förhoppning. Men djupt där inne sitter en uns av rädsla.

Som sagt allt känna annorlunda, jag är positiv, mina symtom är delvis annorlunda och jag tänker på ett helt annat sätt. Vilket är otroligt skönt!

Det som är en del av det annorlunda är att min mage har ändrat form redan, vet ju att det är tarmarna och så som gör det men ändå, så syns det lite på mig. Iaf av mina och sambons ögon som liksom är van att se mig naken, haha. För andra så ser jag nog bara fet ut just nu. Är ju överviktig sen innan men med magen uppsvullen så syns det ju ännu mera ?
Men jag älskar det!!
Mina bröst gör så jäkla ont! Eller ja, bröstvårtorna. Har svårt att ena ha täcke eller bh på mig. Min lilla hund hoppade rakt på ena bröstet i soffan igår och jag bara skrek rakt ut ?. Men bara att stå ut haha.

Nästa måndag ska jag på inskrivning till Bm, ska bli spännande. Vet ju redan att hon kommer prata om min vikt. Men jag har försökt ändra om min kost lite och ändrat från att dricka nästan enbart cola till juice och vatten. Äter mera frukt och lite så. Är ut och gå med hunden och så. Mer kan jag liksom inte göra mer känner jag.
Jag ska även fråga om ett tidig ultra innan det vanliga ultrat. Är dock i V. 8 på inskrivningen så hon kanske tycker att det inte behövs. Är ju typ bara 4 veckor kvar till det vanliga då.

Nä nu ska jag ta mig upp ur badet och försöka göra någon nytta här hemma ?

Idag gick jag in i vecka 7, längtar enormt efter vårat första ultraljudet så jag får veta att allt är ok med bebis där inne. Är lite nojig över missfall och speciellt för uteblivet missfall som jag fick förra gången.
Men jag mår annorlunda den här gången och det känns bättre i kroppen rent allmänt så hoppas ju att det inte ä något fel!

Det är en sån konstig känsla när jag har varit i en djup depression och mitt i det blev jag gravid och det har gjort att jag på något sätt ser ett ljus i mörkret. Mitt i det bottenlösa mörka hålet så känns det som jag kan klättra upp lite ändå.

Var hos min läkare i torsdag och jag är nu sjukskriven till slutet av december. Just pga depression och ångest. Vi pratade om vilka mediciner jag får äta och inte äta nu i och med graviditeten. Till min lycka får jag äta viss smärtstillande och mina sömntabletter för min sömn är ju så fucked up! Har ju även min kroniska muskelvärk som gör ont men jag vägrar att äta tabletter i onödan så det blir bara när min värk är som värst helt enkelt. Vill göra det så bra för bebis som möjligt.

Kroppsligt så ömmar brösten, vissa tryck gör så jäkla ont! Och när hunden eller någon av katterna kommer hoppandes på mig så kan man säga att jag får så otroligt ont!
Magen har ändrat form redan! Vet ju att det är tarmarna som bökar runt där inne och att jag är uppsvullen pga det men ändå häftigt att magen kan ändra form ändå. Ser fram emot att få mage på riktigt och känna bebis där inne ????
Mår illa till och från men oftast hjälper det att äta något, typ en frukt eller en macka eller liknande. Äter mindre konstigt nog men blir mätt snabbare och äter oftare istället.

Något som är jobbigt är min yrsel och huvudvärk jag får. Det är nog det jag lider mest av just nu. För när det är som värst kan jag bara ligga ner och inte göra något.

Ser så mkt fram emot utveckligen av den här graviditet och självklart att få se bebis där inne!!!

Jag kommer vara anonym i början ända tills jag och min sambo har berättat för allmänheten att vi väntar barn. Vi har precis fått reda på att jag är gravid och jag är bara i vecka 6 så det är så mycket som kan hända så än så länge vet bara våra familjer och några utvalda vänner.

Jag har varit gravid förut men gjort en abort, fått ett uteblivet missfall och iaf 1 missfall till som jag vet om, som har varit i ännu tidigare skede så det är både nervöst och spännande just nu. Och den här bebisen är så efterlängtad!!